var nyss ute med hundarna. samtidigt knaprade jag på ett "emma tällö äpple". ni vet sånna där gröna, hårda och sura äpplen. dom kopplar mig raka vägen till emma, vilket får mig att inse hur mycket jag saknar henne. och inte bara henne, utan allt folk som försvunnit ur mitt liv. det behöver inte vara att dom har flyttat här ifrån, det kan lika väl vara att dom börjat i skolan i södertälje respektive nyköping, vilket gör att man ändå knappt har tid att se dom. det är skrämande hur tiden vänder upp och ner på allting. det finns så många tider jag skulle vilja ha tillbaka och uppleva om och om igen, stunder man aldrig glömmer. det är rätt sjukt hur mycket minnen man samlar på sig under en hel livstid, inte sant? det jag kanske vill säga som inte riktigt framgår i texten är hur läskig tiden är. jag tycker verkligen den, och det känns som att allt går så ruskigt snabbt, som att man inte kommer hinna med allt man vill göra innan man dör. tidigt att planera nu, jag har ju iallafaqll minst kanske 40 år framför mig, kanske mer, kanske mindre. jag är iallafall rädd...