*

Om det är något som jag ogillar hos mig själv, så är det mitt temperament. Det kan svänga på en sekund. Och om folk i min omgivning tycker det är jobbigt, så tycker jag att det är tusen gånger jobbigare. De flesta gångerna anstränger jag mig verkligen för att ignorera det eller kort och gott skita i det. Men ibland går det inte och jag hatar det. När jag var liten så var detta är oerhört stort problem för mig. Det var ju nästan så man började fundera på om jag hade damp eller ADHD eller något. Men det har jag inte. Genom åren har jag utvecklats så otroligt mycket och faktiskt blivit en gladare människa. Det är ju dö trist att behöva bli sur och irriterad över helt ovesäntliga saker. Hade tusen bråk med lärarna när jag var yngre, och fick gå på tusentals möten. Hade kontaktbok och fick gå "arg-kurser".

Det jag främst måste ändra på är att inte bli sur över helt oviktiga saker, och kunna ta en diskussion och förstå att andra inte tycker exakt likadant. Gud vad tragisk jag låter. Det låter kanske värre än det är. Det är ju inget stort problem. Men jag tycker det är jobbigt. Jag tycker synd om folk i min omgivning när jag blir den där bitter-fittan, som jag ibland är. Förlåt mamma och pappa. Förlåt adam. Och förlåt alla fina vänner. Skärpning!!